Än finns det hopp

Riktigt bra i all sin lågmäldhet är Än finns det hopp. Det är Karin Wahlberg som skrivit denna bok, och den är tänkt att vara första delen i serien Lasarettet.

Formgivning: Reklambyrå Hummingbirds

Precis som namnet på serien säger, handlar boken om människorna på ett sjukhus och tiden är 1950-talets början. Berättelsen vävs runt ett flertal personer som antingen är anställda, blivande anställda, patienter eller anhöriga till någon av dessa. Det är, som sagt, en lågmäld berättelse om vardagen under hösten 1953. Men mitt i all sin vardaglighet utspelar sig allvarliga och dramatiska händelser. Polio är en fruktad sjukdom och man väntar sig den största epidemin någonsin av denna farsot just denna höst. På samma gång går livet sin gilla gång med alla de små och stora bekymmer eller glädjeämnen man kan ha om man är exempelvis en blivande sjuksköterska eller en doktorinna.

Jag tycker boken är mycket bra. Det är intressant att få veta så mycket om denna tid och vad människor då tyckte, tänkte och var oroliga för eller gladdes över. Det sociala trycket var starkt och många händelser känns verkligen mycket annorlunda. Ta bara det faktum att sjuksköterskeeleven gick till sin rektor på skolan och bad om tillåtelse att få förlova sig. Dessutom skildrar Karin ett stycke medicinsk historia. Det är faktiskt väldigt intressant att få lära sig om järnlungan och vilken lättnad det måste varit då respiratorn kom samt inte minst om den hemska polion, som vi numera slipper tack vare vaccinet. Vad gäller järnlungan, så har jag alltid tyckt att till och med själva namnet på denna apparat låter så hemskt och kusligt. Tänk då att många fick tillbringa åtskilliga år i densamma!

Så här såg järnlungan ut.

Berättelsen slutade med ett flertal trådar i luften, och jag blev glad då jag förstod att en fortsättning är planerad. Jag kommer absolut att läsa nästa del. För övrigt kan jag nämna att Anna Maria Käll är uppläsare, om man vill lyssna till ljudboken i stället för att läsa eboken.