Den sista fristaden

Något som imponerar mycket på mig är när en författare har gjort ett omfattande och omsorgsfullt researcharbete. Det har Tracy Chevalier gjort inför skrivandet av Den sista fristaden. Att hon dessutom är en skicklig historieberättare gör inte saken sämre. Även översättaren Anna Strandberg har lagt ner mycket möda på att allting ska bli rätt och riktigt i den svenska översättningen. Denna bok blev för mig en riktig bladvändare eller sträckläsningsbok eller vad man nu än vill kalla det, då man fängslas så mycket av en bok så att man inte kan lägga den ifrån sig.

Omslagsbild: Becca Stadtlander
Omslagslayout: Maria Sundberg

Honor Bright, en ung kvinnlig kväkare, skall 1850 göra den långa resan från Dorset i England till det stora landet i väster tillsammans med sin syster Grace. Planen är att systern ska gifta sig med en man, som tidigare emigrerat och numera bor i Ohio. Honor är med som sällskap och för att slippa undan alla medlidsamma blickar hon får efter en uppslagen förlovning. Resan över Atlanten blir en oerhört tuff prövning för Honor, som är konstant sjösjuk under den månad som den varar. Inte ens sin favoritsysselsättning, lapptäckessömnad, klarar hon att distrahera sig med.

Efter att resan med båt är avklarad, tar resa med vagn genom landet vid. Bara en kort tid in på denna etapp av resan blir Grace sjuk i gula febern och avlider efter en kvalfull sista tid. Honor bestämmer sig för att fortsätta till Ohio och till den man som skulle ha blivit hennes svåger. Han bor med sin bror och dennes fru i ett litet kväkarsamhälle och Honor räknar med att hon kan vara välkommen där. Att vända tillbaka till England är inte längre ett alternativ, eftersom hon absolut inte kan tänka sig att genomföra en sådan fruktansvärd resa över havet igen.

Ankomsten till Faithwell, som det lilla samhället heter, blir inte riktigt som Honor tänkt sig. Hon lider starkt av hemlängtan. Trots omständigheterna försöker hon finna sig tillrätta i de främmande amerikanska sederna och i sitt nya samfund av kväkare. När några månader gått, blir hon uppvaktad av en ung farmare. Efter en kort tids bekantskap och uppvaktning väljer hon att gifta sig med honom och bosätta sig på hans farm, där även hans mor och syster bor. De två kvinnorna är kärva personligheter och ser inte med blida ögon på Honor, som inte ens kan mjölka en ko.

Slavar som rymt från plantager i södra USA tar sin flyktväg genom de trakter där Honor bor. Kväkarsamhällena i Ohio var nämligen kända för sin inställning för alla människors lika värde och där fanns en större chans att flyktingarna skulle kunna få hjälp på sin väg till Kanada. Honor, som alltid tyckt att det varit självklart att ta ställning mot slaveri hemma i England, tvingas nu inse att det är en helt annan sak att ta ställning i ett land där slaveri är en del av landets ekonomi. Hemma i England har hon knappt ens sett en mörk person, men i sitt nya liv måste hon fundera både över vad hon själv tycker och tänker samt ta beslut om vad hon kan göra. Hon försöker, trots att hon är en stillsam, introvert personlighet, väcka de andra kväkarnas funderingar i frågan och få även dem att tydligare ta ställning. 

"Kanske borde vi allihop betala lite mer för vårt tyg, så att bomullsodlarna kan använda de pengarna till att betala slavarna, och göra dem till arbetare i stället för slavar."

Detta är en väldigt spännande bok, som jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig. Tidvis led jag med Honor för hennes hemlängtan och tänkte att hon ändå borde trotsa sjösjukan och resa hem till England igen. Det faktum att man på den tiden genomförde en sådan resa för att stanna för gott och förmodligen aldrig mer se sina anhöriga igen, ger perspektiv på vår moderna tillvaro då vi reser kors och tvärs över jordklotet. Jag blev också full av beundran för denna kvinna, som valde att inte gå emot sin egen inre övertygelse då det var fråga om att människor behövde hennes hjälp på sin flykt undan slaveri.

Jag tycker också att jag lärt mig en hel del då jag läst denna bok. Eftersom Tracy Chevalier i efterordet visar på sitt researcharbete, litar jag på att de fakta hon bygger boken på är sanna. Att den hemliga hjälp, som flyktingarna från slaveriet erhöll, kallades "den underjordiska järnvägen" samt hur denna hjälp organiserades var mycket intressant att få veta. Det var också givande att få en viss inblick i kväkarnas tillvaro samt inte minst i lapptäckessömnadens mysterier.

Till sist måste jag bara bjuda på ytterligare ett citat, som tilltalar mig som lokförare. Det är Honors väninna, hattsömmerskan Belle, som berättar för Honor:

"'Gissa vad som kommit till Wellington', sa hon när Honor lugnat sig. 'Tåget! Det körde sin jungfrufärd från Cleveland för ett par veckor sen. Hela stan var ute för att se det rulla in och självklart måste de flesta av damerna ha nya hattar. Jag sa ju åt dig att tåget skulle vara bra för affärerna.' 'Jag skulle vilja se det.' 'Det är som den största, svartaste frustande häst man kan tänka sig. Visste du att det kör i tjugofem kilometer i timmen? Tjugofem! Det tar bara två och en halv timme till Cleveland. Jag tänker åka med snart. Du borde följa med.'"

Detta väcker tankarna på hur det var när järnvägen var ny och tågen började rulla samt hur dessa imponerade på befolkningen. Man kan ju inte låta bli att le lite åt den "svindlande" hastigheten, som nämns, och fundera på vad dåtidens människor skulle sagt om nutidens hastigheter på järnvägen. ;-)

*

Vill du skaffa dig fler boktips idag? Besök då Maris blogg, Flukten fra virkeligheten, där hon samlar länkar till En smakebit på söndag. Du kan få massor av tips på spännande, intressanta eller roliga böcker.