Hatties liv ...

... är en bok fylld av mycket sorg, elände och tragik. När jag läst klart är jag i princip övermätt på allt elände, som drabbat Hattie och hennes familj. Jag tycker att författaren, Ayana Mathis, borde lämnat de två sista kapitlen därhän och avslutat boken på ett annat sätt. Meta Ottosson har arbetat med översättningen av alla dessa tragiska levnadsöden.

Men jag gillar trots allt berättarupplägget; det är spännande att få lära känna Hattie genom andras ögon. Hatties liv presenteras dels genom henne själv i ett par omgångar och dels genom hennes barn, som vart och ett har sitt kapitel. Nu är det inte så att dessa barn berättar speciellt om sin mor. Nej, man får lära känna dem där de just då "är" i sina egna liv. Deras mor och hennes liv tittar fram emellanåt i dessa berättelser. Det blir som ett pussel och läsaren får en bit här och en bit där. Alla barn i en syskonskara har olika bilder av sin uppväxt och sina föräldrar, så även Hatties barn.

Det är lite tråkigt att de barn som redan framträtt inte får en tydligare roll i övriga kapitel. Som läsare vill jag helt klart veta mer om dem jag redan lärt känna. Jag lämnas med åtskilliga frågor och funderingar kring hur det gått för dem alla.

Slutet känns lite abrupt, kanske just för att man lämnas med sina frågor. Jag tycker det hade varit mycket roligare om Hattie hade bjudit hem alla sina barn och barnbarn på stor släktträff. Då hade man kunnat få veta mer om var och en, oavsett om släktkalaset innebar “fejd” eller fest och försoning.

För den som är intresserad av att läsa Hatties liv, kan jag berätta att den (ännu) inte finns som ebok. Jag har läst min som pdf-fil inom ramen för Brombergs bokcirkel om denna bok.