En storm kom från paradiset

Jag gillar att läsa biografier. De lär mig mycket och jag får ofta ett nytt perspektiv på livet, vilket jag gillar. Många biografier är väldigt bra, intressanta och välskrivna. Jag hade därför höga förväntningar på En storm kom från paradiset. Det är Johannes Anyuru, som beskriver sin pappas levnadsöde.

Johannes pappa, i boken kallad P, växer upp under mycket svåra förhållanden i Uganda. Han rekryteras som ung man till ett utbildningsprogram för stridspiloter. Utbildningen sker i Grekland. Mot slutet av vistelsen där, tar Idi Amin makten i Uganda. P bestämmer sig för att "hoppa av" och beger sig till en släkting i Rom. Han saknar dock att flyga och söker ett jobb som pilot på besprutningsplan i Zambia. När han reser dit blir han emellertid fängslad och förhörd, eftersom de tycks tro att han är spion. Det slutar med att han lever i flyktingläger och i ett läger för rebellsoldater. Han flyr från det sistnämnda och på krokiga vägar fortsätter hans flykt under svåra umbäranden.

Denna bok har fått fin kritik av många andra och jag inledde läsandet med stora förhoppningar om att få lära mig mer om vad som hände i Uganda på den tiden och situationen för ugandier under Idi Amin samt inte minst att få ta del av P's svåra levnadssöde. Dessvärre blev jag väldigt besviken.

Jag uppfattar bokens upplägg som mycket rörigt. Det är tillbakablickar på både barndom och grekisk pilotutbildning vid tidpunkten då huvudpersonen sitter i förhör. Minnesbilderna fortsätter att skildras under de tidpunkter då P befinner sig på flykt. Dessa blandas med nutid i form av Johannes egna reflektioner under pappans sista tid i livet. Man kan visst lägga upp en berättelse på detta sätt med lyckat resultat, men i det här fallet upplevde jag det som enbart rörigt.

Eftersom jag saknar närmare bakgrundskunskap om orsak och verkan när Idi Amin tog makten, hade jag svårt att hänga med i de korta inblickar man fick genom boken. Det kändes snarare som att läsaren förväntades känna till dessa skeenden redan och att boken kompletterade med personliga infallsvinklar.

Trots att jag förstår att P levt ett mycket hårt liv under svåra umbäranden, blir jag inte riktigt engagerad. Berättelsen griper inte tag i mig, så som motsvarande böcker har gjort. Exakt varför kan jag inte sätta fingret på. Troligtvis härrör det från den rörighet jag kände och att jag aldrig fick veta tillräckligt om den politiska bakgrunden.