Alice Munro

Jag tyckte att det var kul att Alice Munro vann årets nobelpris i litteratur. Jag var inte alls bekant med henne, men när jag läste om hennes noveller blev jag nyfiken.

Dessutom hörde jag så många lovord om henne och hennes noveller. Det var, och är, så många som är glada över att hon fått detta prestigefyllda pris - att det är ett fint erkännande både för noveller som publiceringsform och för kvinnliga skribenter. Hennes novellsamling Brinnande livet finns som ebok, så det kändes självklart att skaffa och läsa den. Rose-Marie Nielsen har översatt novellerna till svenska.

Det var med stor entusiasm jag tog mig an denna bok. Många gånger har jag upplevt nobelpristagares verk som alltför "svåra" eller tungrodda. Ja, jag har rentav valt bort dem på grund av de gett mig detta intryck. Men denna gång tänkte jag att det skulle kunna bli en riktigt positiv läsupplevelse.

Dessvärre kom mina förhoppningar på skam. Jag tycker att Brinnande livet innehåller en och annan pärla, som till exempel Inom synhåll för sjön. Men alltför många av novellerna fann jag inget nöje i. Oftast berodde detta på en, i mina ögon, ojämn berättarteknik och/eller att novellen slutade som "i tomma intet". Värst var när en novell började i ett berättartempo, som sedan plötsligt ändrades till ett mycket mer upphaussat tempo i form av att händelserna staplades på varandra i flygande fläng. Ungefär som när barn skriver uppsatser, kändes det som. Jag fick ibland känslan av att Alice plötsligt blivit uttråkad av novellen och därför börjat stapla händelserna på det viset. Ibland undrade jag varför hon gjort en novell av stoff, som uppenbarligen kunnat räcka till en hel roman. I stället kändes det som att hon gjort allt för att tränga ihop så mycket som möjligt i novellens form.

Jag kan onekligen inte låta bli att undra vad det är jag missar. Vad är det som Akademien ser som inte jag ser? För får man nobelpriset för sin litteratur bör det ju finnas något stort av något slag i det man skriver, tycker jag.

Jag får med andra ord sälla mig till skaran av läsare som inte förstår sig på storheten i Alice Munros verk. Jag vet att jag inte är alldeles ensam om detta. Men för er som gillar Munro, kan jag ändå nämna att ytterligare en novellsamling kom ut som ebok i dagarna. Det är Tiggarflickan.

Novellerna i Brinnande livet var fristående från varandra. I Tiggarflickan är de sammanhängande och handlar, enligt förlaget, om en och samma person under en period om 40 år. Kanske, kanske kan detta upplägg locka mig att ge Alice Munro ytterligare en chans ...