Aldermanns arvinge

Jag fick ögonen på Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge genom den bokcirkel som Skånska Dagbladet och Norra Skåne har startat. Beskrivningen av boken väckte min nyfikenhet. Dessutom är det en lång bok på över 700 sidor, så om den visade sig vara bra skulle jag kunna avnjuta den länge, tänkte jag.

Nu har jag läst ungefär 100 sidor av boken och kan konstatera att jag inte är intresserad av att avsluta den. Jag tycker den är seg; på dessa etthundra sidor har inte särskilt mycket hänt. Visst kan böcker få vara "långsamma" av sig. Jag blir faktiskt stressad av att läsa böcker med alltför rapp berättarteknik. Men den här boken fängslar mig inte och därmed upplever jag berättelsen som seg.

Berättartekniskt sett tycker jag att Gabriella använder sig av motsägelsefulla ordval på några ställen. Dessa är så pass inkonsekventa att jag som läsare reagerar och hejdar mig i läsningen. På så sätt flyter inte läsningen på, utan jag börjar i stället fundera på formuleringen. Jag ska ge ett par exempel.

"Aldermann stirrade hatiskt på den bleke gudsmannen och skakade häpet på huvudet." (sidan 51)

Att på samma gång stirra hatiskt och vara häpen går inte riktigt ihop för mig. Att vara hatisk är en mycket stark känsla. En person med denna känsla i kroppen har ett mycket tydligt ansiktsuttryck, som inte går att ta miste på, och som i sin tur inte går ihop med det minspel man har när man är häpen. Möjligen skulle en person som stirrar hatiskt kunna skaka på huvudet i avsmak eller något liknande. Man skulle kunna föreställa sig att en person är hatisk i sinnet. Men i den stund han häpet skakar på huvudet, föreställer jag mig att han bör uppvisa just ett häpet minspel i ansiktet, hur hatisk han än är i sitt hjärta.

"Under folkmassans jubel steg därefter Aldermanns två äldsta vänner ut på den upplysta grusgången och skred i sakta mak och under våldsamma protester in i kyrkan och tog plats på främre raden." (sidan 58)

Om en folkmassa jublar associerar jag det till att folket är glada, fulla av beundran och vill hylla den som exempelvis stiger ur ett fordon. I det här fallet har det mycket tydligt framgått tidigare i berättelsen att den berörda folkmassan inte beundrar Aldermanns två vänner, snarare tvärtom. Dessutom står det i samma mening att vännerna närmar sig kyrkan under våldsamma protester. Jubel och våldsamma protester går inte ihop för min del. En stor folkmassa, som inte är vänligt inställd, skulle jag snarare beskriva som skränande, vrålande eller skrikande.

Formuleringar och ordval, som gör att man stannar upp i läsningen, leder till att jag successivt förlorar koncentrationen på berättelsen. Detta i kombination med att boken känns långsam och "seg" och inte fängslar mig ett dugg, gör att jag helt tappar intresset för att avsluta denna bok.