Att kunna känna doft av frostrosor

I somras läste jag en bok, vars persongalleri fängslade mig. Därför blev jag så glad när jag upptäckte att det kommit ut en fortsättning. Tänka sig att återigen få förmånen att följa människorna i Akkatjärn och ta del av deras liv och leverne.

I Det som spirar ur snö fick läsaren möta ett antal människor, som bor i den fiktiva fjällbyn Akkatjärn. Alla dessa personligheter, och fler till, återkommer nu i Mariana Mattssons senaste bok; Att kunna känna doft av frostrosor.

Sedan första boken har det gått några år i Akkatjärn. Människorna där har fortsatt utveckla sina tankar och idéer angående självförsörjning. Faktum är att de kommit så långt att de börjat bilda föredöme för andra. Men det är inte alla, som är odelat positiva. Tydligen har Akkatjärnbornas sätt att leva väckt misstankar hos myndigheterna i självaste huvudstaden. En representant sänds ut för att kontrollera hur det går till i byn. Denna paragrafryttarinna finner givetvis saker att slå ned på. Räfst och rättarting blir att vänta. Men de finurliga byborna finner på råd.

Att kunna känna doft av frostrosor är minst lika bra som Det som spirar ur snö. Jag blir så glad av att få följa alla byns invånare igen, kapitel för kapitel, genom både sorg och glädje. Dessutom är det en fröjd att få se hur de alla hjälps åt och odlar den bästa av bygemenskaper. Att också få sig massor av trädgårdsinspiration och andra intressanta tankeväckande funderingar till livs är bara en stor bonus. Mariana är en duktig författare, som jag hoppas kommer att skriva många fler böcker. Gärna en till om Akkatjärn. Och varför inte en k(l)okbok som sammanställer och bjuder på recept för alla de nyttoväxter, som nämns både här och där i böckerna. Gammal klokskap avseende örternas egenskaper och nytta kan man behöva, tycker jag.