Körsbärslandet

”Huset är mitt och ändock inte mitt,

den som kommer efter mig kallar det också sitt.”

Dessa tänkvärda ord står skrivna på plattyska på det hus som femåriga Vera och hennes mor kommer till sedan de gått i landsflykt från Ostpreussen i slutet av andra världskriget. De har blivit tvungna att fly under vidriga omständigheter. Men det är inget som Ida Eckhoff vet något om då dessa två flyktingar plötsligt står utanför hennes dörr i Olland i norra Tyskland.

Dörte Hansen har verkligen skrivit en mycket gripande och tänkvärd berättelse, som utspelar sig i det nordtyska marsklandet. Äpple- och körsbärsodlingar har sedan lång tid gett regionen dess utkomst. Det är också en sådan gammal anrik fruktgård, som Vera och hennes mamma kommer till. Motvilligt blir de mottagna av bondmoran, som är änka och väntar hem sin son från fronten. Ett märkligt samarbete inleds, för Vera och mamman blir kvar på gården. Det är verkligen inte lätt för någon av de inblandade, och under årens lopp inträffar tragedier.

Parallellt skildras samma region i nutid. Då är det en äldre Vera vi möter. Hon bor ensam kvar på samma gård, som nu av olika skäl är förfallen. Plötsligt en dag står två "flyktingar" på hennes tröskel. Det är Veras systerdotter med son, som flytt från livet i stan. Systerdottern har kommit på sin make med otrohet. Vera har under åren inte haft så mycket kontakt med denna systerdotter, men upplåter ändå sitt hem åt henne och pojken. Inte heller detta samarbete är helt friktionsfritt, men systerdottern tar det varligt med både gamla Vera och hennes hus. Så småningom finner de den bästa vägen för sitt nya familjeliv.

Dörte Hansen berättar inte bara om hur livet kunde te sig för de två flyktingarna från Ostpreussen. Hon skildrar mycket träffsäkert hur galet det kan bli när folk flyttar från en stad ut på landet i tron att de ska förverkliga en romantiserad bild av hur livet på landet är. Veras systerdotter tycks dock ha fötterna på jorden (eller kanske i jorden). Men det finns andra inflyttade invånare, som inte riktigt är så lantligt gemytliga som de tror. Boken bjuder på gripande människoöden, men också på en del skratt. Körsbärslandet är Dörtes debutbok och det är en mycket läsvärd sådan. Faktum är att jag genast blev nyfiken på om Dörte skrivit någon mer bok. Det visade sig att hon har det. I oktober i år kommer Mittagsstunde ut i Tyskland. Jag hoppas verkligen att Christine Bredenkamp får i uppdrag att översätta även den till svenska.