lördag 24 december 2016

Vad månen ser

Vad har Viktor Rydberg och H P Lovecraft gemensamt? Kanske inte så mycket, men de har i alla fall båda skrivit om månen, denna fascinerande himlakropp. För Lovecrafts del är det förstås fråga om skräck och otäcka upplevelser i samband med månsken. Detta har han skildrat i novellen Vad månen ser, som är dagens novell i mitt projekt Lördagar med Lovecraft. Oskar Källner har översatt berättelsen till svenska.


Dramatisk illustration gjord av Andreas Raninger.

Berättaren i Vad månen ser är definitivt inte en person som låter sig fascineras av månen. Tvärtom. Månskenet förvandlar, enligt hans åsikt, en annars vänlig och trevlig trädgård till något kusligt och spöklikt. När han vandrar där om natten (varför han nu gör det när han inte gillar månsken) lockas han iväg ut, bortom trädgårdens gränser. Han får panik av omgivningens spöklika utseende och börjar rusa fram. Till sist når han en strand, vars vattenstånd påverkas av månen. Det som avslöjas i ebben är något alldeles fruktansvärt.

Jag kan på sätt och vis föreställa mig hur månen sprider ett spöklikt sken över saker och ting och på så sätt framkallar rädsla hos berättaren. Men jag undrar fortfarande vad han gjorde utomhus när han nu inte gillar månsken. Lovecraft bygger upp en dramatisk spänning, där det är lätt att känna berättarens panik. Men novellen slutar väldigt abrupt och läsaren får själv fundera på vad som egentligen hände; klarade sig berättaren undan?

*

Nej, nu går vi raskt över till Viktor Rydbergs mycket mer stillsamma skildring av månen. I dikten Tomten utgör himlakroppen ett trevligt och rogivande sällskap till den lilla tomten då han sköter sina nattliga sysslor mitt i midvintern. Du vet väl att du kan läsa Tomten i digitalt format? Den finns som pdf med vackra illustrationer av Ingrid Elf och i två olika upplagor i epub-format, som du till exempel finner här och här.

För att lämna skräcken åt sitt öde och känna julefriden lägra sig, tar jag mig härmed friheten att publicera den stämningsfulla och tänkvärda dikten Tomten.




Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr, 
grå mot den vita driva, 
tittar, som många vintrar förr, 
upp emot månens skiva, 
tittar mot skogen, där gran och fur 
drar kring gården sin dunkla mur, 
grubblar, fast ej det lär båta, 
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår, 
skakar huvud och hätta --- 
»nej, den gåtan är alltför svår, 
nej, jag gissar ej detta» --- 
slår, som han plägar, inom kort 
slika spörjande tankar bort, 
går att ordna och pyssla, 
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, 
känner på alla låsen --- 
korna drömma vid månens ljus 
sommardrömmar i båsen; 
glömsk av sele och pisk och töm 
Pålle i stallet har ock en dröm: 
krubban han lutar över 
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får, 
ser, hur de sova där inne; 
går till hönsen, där tuppen står 
stolt på sin högsta pinne; 
Karo i hundbots halm mår gott, 
vaknar och viftar svansen smått, 
Karo sin tomte känner, 
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se 
husbondfolket det kära, 
länge och väl han märkt, att de 
hålla hans flit i ära; 
barnens kammar han sen på tå 
nalkas att se de söta små, 
ingen må det förtycka: 
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, 
ren genom många leder 
slumra som barn; men varifrån 
kommo de väl hit neder? 
Släkte följde på släkte snart, 
blomstrade, åldrades, gick --- men vart? 
Gåtan, som icke låter 
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft: 
där har han bo och fäste 
högt på skullen i höets doft, 
nära vid svalans näste; 
nu är väl svalans boning tom, 
men till våren med blad och blom 
kommer hon nog tillbaka, 
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om 
månget ett färdeminne, 
intet likväl om gåtan, som 
rör sig i tomtens sinne. 
Genom en springa i ladans vägg 
lyser månen på gubbens skägg, 
strimman på skägget blänker, 
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all, 
livet där ute är fruset, 
blott från fjärran av forsens fall 
höres helt sakta bruset. 
Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 
tycker sig höra tidens ström, 
undrar, varthän den skall fara, 
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
gott intill morgontimma. 
Månen sänker sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken. 


God jul önskar jag alla mina läsare!



2 kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...