Pojken som läste Jules Verne

Då jag läste Manolitas tre bröllop för ett tag sedan, kom jag underfund med att den är andra boken i en svit om Spanien under Francotiden. Författaren, Almudena Grandes, har planerat flera böcker i denna serie. Den första är Pojken som läste Jules Verne. Jag läste dessa båda böcker i "fel ordning", men faktum är att det inte gör någonting. Egentligen skildrar Manolitas tre bröllop tiden under 1930- och 40-talet. Pojken som läste Jules Verne fokuserar företrädesvis på några år i slutet av 1940-talet. Personerna i böckerna har inte heller något med varandra att göra. Yvonne Blank har översatt Pojken som läste Jules Verne till svenska.

Omslag: Jojo Form.

I en fattig bergsby i Andalusien bor den nioårige Nino tillsammans med sin mor och far samt sina två systrar. Fadern är civilgardist och då boken inleds har Nino inte så stor kunskap om vad det yrket egentligen innebär. Han är dock inte säker på att han vill följa i faderns fotspår, vilket flera av hans jämnåriga kamrater (sönerna till andra civilgardister) gärna vill. I bergen runt om byn lever människor, som i princip flytt från byn. Detta är något Nino har ganska klart för sig. Under de närmaste åren kommer Nino att träffa människor, som öppnar hans ögon för vad som pågår i Spanien.

Det börjar med att skogvaktaren Pepe Portugisen flyttar in i en gammal kvarn i närheten av byn. Nino och Pepe blir vänner, trots att Pepe är en vuxen man. Nino ser upp till Pepe och beundrar hans till synes bekymmersfria sätt att leva. Men det är också något lurt med Pepe. Han hävdar till exempel bestämt att han aldrig läser böcker, men Nino har genom fönstret sett hur han suttit med tjocka böcker uppslagna och dessutom fört anteckningar. Genom Pepe får Nino så småningom lära känna fler människor, som han kanske aldrig hade träffat annars. En av dem är en före detta lärarinna, som äger ett omfattande bibliotek. Genom henne får Nino upp ögonen för böcker, läsning och i förlängningen också vad som egentligen sker i byn och i Spanien. Ganska snart blir Nino allt mer säker på att han aldrig vill bli civilgardist. Han brottas med sina tankar om vad fadern egentligen sysslar med på sitt jobb – ett jobb som Nino emellanåt ser de grymma resultaten av.

Pojken som läste Jules Verne är en minst lika bra bok som Manolitas tre bröllop. Jag skulle nästan vilja säga att den är ännu bättre till och med. Det är väldigt gripande och intressant att få följa Ninos utveckling och hans uppvaknande angående vad som händer runt omkring honom. Han får klart för sig att allt inte kan klassas som "svart eller vitt". Han upptäcker också att den som ger intryck av att vara "värst" till och med kan visa sig vara precis det motsatta. Almudena Grandes har gjort ett gediget researcharbete och baserar sin berättelse på väldigt mycket sanna händelser. Vad som är sant, vad som är fiktivt och hur hon har arbetat skriver hon om i slutet av boken. Detta är en bok jag gärna vill rekommendera dig att läsa.