Spökhanden

Förra veckans novell kommer här – äntligen. Det är Selma Lagerlöfs Spökhanden. Novellen publicerades första gången i Idun 1898.

Omslag: Teresa & David.

Ellen – en ung kvinna – är förlovad med en doktor. En sen kväll ska hon sätta sig att skriva ett brev till sin fästman. Hon hinner inte skriva mer än "Min älsk..." förrän hon får syn på något som får henne att först skrika som om hon blivit galen och därefter bli stum av fasa. Sova kan hon inte göra och ljus måste hon ha, där hon sitter mitt i rummet i en fåtölj. Det blir ingen annan råd än att tillkalla doktorn och tillika fästmannen, trots att det är mitt i natten. Kanske kan han lirka ur henne vad som hänt. Det kan han. Ellen har sett Spökhanden – och det gör bara den som far med lögner. Men vad ljuger Ellen om, och varför?

Jag har skrivit det tidigare – Selma kunde verkligen konsten att berätta en god historia. Denna läsvärda lilla spökhistoria har en vändning på slutet, som kanske allra minst Ellen själv hade väntat sig.

*

Jag har läst Spökhanden som en del i novellutmaningen jag är med i. Jag placerar den i kategorin "en novell vars titel börjar på s".