Berta Funcke

Nu under november är det dags att läsa nästa bok i Klassikercirkeln. Månadens bok är Berta Funcke och det är Mathilda Malling, som skrivit den. Under början av sin författarkarriär skrev hon dock under pseudonymen Stella Kleve. Berta Funcke publicerades första gången år 1885. Boken räknas av en del litteraturvetare som dekadenslitteratur.

Berta Funcke är enda, och bortskämda, barnet till en major och hans fru. Då Berta nått den ålder då man "debuterar" i sällskapslivet tillbringar hon gärna tiden med att flirta med de kavaljerer som flockas runt henne. Hon verkar se det som ett nöje att försöka få dem på kroken, och att efter viss uppmuntran från egen sida sedan avfärda dem. Hon har uppenbart svårt att släppa andra människor inpå livet. Denna sysselsättning tråkar dock så småningom ut henne och hon blir "sjuklig". Hennes far tar då med henne på resor i Europa. Så småningom finner Berta en man som kan bli hennes make. Men det framgår tydligt att hon fortfarande inte klarar att ha en nära relation – inte ens med sin egen mor, då denna försöker prata med henne inför äktenskapet.

Jag ska genast erkänna att jag inte förstår "storheten" i denna berättelse. Jag blir enbart irriterad på Berta och hennes beteende. Hon leker med männen och deras känslor. Jag tycker snarast synd om den blivande maken, som får Berta till fru. Mitt intryck är att hon till sist gifter sig för att inte hamna på glasberget. Det hade varit vettigare av henne att använda sin energi till att göra något nyttigt i stället. Även om det inte fanns särskilt mycket att välja på för en kvinna på den tiden (och att glasberget var något man måste undvika), så tillhörde hon ändå den privilegierade delen av befolkningen och skulle därmed kunna ha möjlighet att göra ett och annat. Hela berättelsen andas livströtthet, håglöshet och pessimism. Det är möjligt att det är typiska kännetecken för dekadenslitteratur. I så fall är det inte en genre för mig.

Den största behållningen jag hade av Berta Funcke var då jag funderade på skillnaden i personlighet, och hur olika huvudpersonerna väljer att utforma sitt liv, när jag jämför Sara i Det går an och Berta. Sara står för aktivitet och förmåga att själv ordna sitt liv efter eget huvud, trots motgångar i form av ett orättvist skråsystem, medan Berta representerar passivitet och håglöshet, fastän pengar inte saknas i hennes privilegierade liv.