Tårpilens år

När jag var barn och ungdom tyckte jag mycket om att läsa fantasy. Länderna och världarna i dessa böcker kunde delvis påminna om den egna världen. Men de innehöll också annorlunda företeelser och andra sorters varelser än vanliga människor och djur. De var väldigt lockande att förlora sig i. Vad som helst kunde hända. Det goda, ofta representerat av de små och oskyldiga varelserna, stred mot det onda i världen. Magi var ett självklart "vapen" i kampen. Jag blev lätt mycket fängslad. Därför var det riktigt spännande att öppna Lupina Ojalas nyutkomna bok, Tårpilens år.

Omslag: cinna form & produktion.

Disa växer upp under erbarmliga förhållanden som dotter till en slav. Hon förlorar dessvärre tidigt sin mor under tragiska omständigheter. De blev båda sålda som slavar, men skildes från varandra. Disa har på sätt och vis tur som får fosterföräldrar, men livet är ändå inte lätt när det är helt uppenbart att hennes ursprung är både farligt och oönskat. Mitt i tonåren tvingas hon dessutom på flykt från det som trots allt varit hennes hem under många år.

Under flykten träffar hon Lue. Han är av ett helt annat sorts folkslag än Disa själv. Men båda har det gemensamt att de betraktas med tvekan, rädsla och skepsis av andra, precis som om de är en sämre sorts varelser. Disa lär sig undan för undan en helt annan världsbild än den hon växt upp med. Det visar sig att hon och Lue är viktiga delar i en kamp, som många väntat på i det fördolda. Ön som de bebor har nämligen orättfärdigt styrts av en grym furste under många långa år. Men det är mycket som måste samordnas för att det ens ska vara lönt att ta upp kampen. Inte bara Disas och Lues insatser är viktiga. De möter många fler, som är villiga att offra sina liv för det goda. Frågan är bara om de är tillräckligt väl samordnade för att med sina små resurser ha en rimlig chans. Den onda fursten har nämligen känt av att något är på gång och sänder ut sin närmaste man och knektar för att leta upp Disa, som han betraktar som farligast, och oskadliggöra henne.

Redan tidigt i boken blev jag fängslad och ville veta hur det skulle gå för både Disa, Lue och alla de andra som jag fick lära känna. Undan för undan fick jag veta alltmer om landet Aurinma, som är en del av kejsardömet Tebidiar. I samma takt lär sig Disa också den sanna kunskapen om sitt eget ursprung och sitt lands historia. Lupina berättar med den, i mitt tycke, helt rätta tonen för en fantasyberättelse. Språket är delvis färgat av väldigt lämpliga äldre uttryck. Det är egentligen svårt att förklara precis vad som är den rätta tonen, men jag tycker att Lupina lyckats helt perfekt. Magi är den viktigaste delen i kampen mot det onda. Magi och en samklang med naturen. Det gillar jag starkt. Överdrivet enorma härar, som ska drabba samman, är inte riktigt min grej. Lupinas berättelse befolkas inte av sådana härar. Förutom kampen mellan gott och ont rymmer berättelsen också kärlek, sorg och saknad. Det var så himla sorgligt att Disa först då det var för sent förstod vem Yeoro egentligen var!

Jag försökte ransonera min läsning av den här boken, eftersom jag ville att läsupplevelsen skulle vara så länge som möjligt. Dessvärre lyckades jag inte riktigt med det. Till sist fann jag mig själv sträckläsandes, precis som då jag var en elvaårig bokslukare. Det var så spännande att jag bara måste få veta hur det skulle sluta. Om jag hade kunnat (med hjälp av magi förstås!) ta mig tillbaka i tiden, skulle jag ta med Tårpilens år och med glädje överlämna den till den lilla elvaåriga Bokskorpionen. Jag är helt säker på att jag hade blivit lika fängslad av den som barn, som jag blev då jag läste den nu, som medelåldring. Det är med andra ord en utmärkt fantasyberättelse för alla åldrar.

Ska du bara läsa en fantasy i år ... låt valet falla på Tårpilens år! Yepp, och det säger jag fastän vi inte ens har maj månad än! :-)