Gården

Gården, skriven av Tom Rob Smith och översatt av Lisbet Holst, lämnade mig med tudelade känslor. Inledningsvis kändes det som ett spännande upplägg, men mot slutet kom snarare en klichéartad känsla.

Omslag: Anders Timrén.

En vuxen son, boende i London, har sina föräldrar i Sverige. Hans mor har bott med sin engelske make i hans hemland under många år, men då de båda gått i pension har de valt att skaffa en gård på den halländska landsbygden. Det var drygt ett halvår sedan de glada i hågen flyttade dit. I början var kontakten mellan son och föräldrapar tät, men har successivt ebbat ut av olika skäl.

Plötsligt blir emellertid sonen kontaktad av fadern, som säger att modern är allvarligt psykiskt sjuk och att hon rymt från vården. Sonen vet inte vad han ska tro och innan han vet ordet av har han modern på tråden. Hon vädjar om förståelse, säger att hon är illa ute och att han ska se upp för fadern.

Sonen tar hem modern, som flytt till London, till sin bostad och börjar lyssna till hennes berättelse. Pö om pö rullas en vanvettig historia upp om de hemligheter hon har uppdagat i sin nya hembygd. Stämmer det hon berättar är hon verkligen illa ute. Men om det inte är sant ...? Vem ska sonen tro på? Modern, som faktiskt verkar vara vid sina sinnens fulla bruk? Eller fadern, som låter minst lika trovärdig i telefon?

Detta är förvisso en spännande berättelse, som jag hade svårt att lägga ifrån mig eftersom jag ville veta hur det skulle gå. Men det är också en bok med ett annorlunda upplägg. Ärligt talat kändes det som att jag "läste en film". Under en stor del av boken får man moderns syn på vad som hänt återberättad genom samtal med sonen, då de sitter i dennes lägenhet. Man kan i princip se framför sig hur en filmmakare tänkt sig klippen mellan samtalet i London och händelserna i Halland. Under slutet av boken görs ett tidsmässigt hopp på några månader. Då får man ta del av hur sonen reser till Sverige för att "knyta ihop trådarna" i moderns berättelse. Väldigt mycket film över det hela, tyckte jag, och är inte odelat förtjust i upplägget. Faktum är att boken ska bli film, och frågan är om inte författaren haft det i åtanke hela tiden. (Personligen tycker jag nedanstående filmklipp är läskigare att se än det var att läsa boken.)

Utöver detta, utan att avslöja handlingen, kan man säga att det är en klassisk berättelse om förträngning av traumatiska händelser och projicering, för att låna några psykologitermer. Det är då dessa händelser till sist avslöjas, som jag får den klichéartade känslan. Läsvärd? Jo, på sätt och vis. Spänningen finns där - jag hade onekligen svårt att lägga undan boken. Men det är å andra sidan ingen berättelse som grep tag i mig. Den mystiska känslan av att ha "läst en film" följer mig dock.