onsdag 12 mars 2014

Lord of the Isles ...

… är ett av de magnifika ångloken, som järnvägsdetektiven Robert Colbeck berättar om för sin kollega Victor Leeming i boken The Railway Detective.


En tidig version av Lord of the Isles. Här har lokföraren
och hans eldare inget tak över huvudet alls.
Konstnär: okänd. Målningen finns på National Railway Museum. 

Detta lok var alldeles nytt då boken utspelar sig. Det var ett lok, vars konstruktion förväntades bilda standard för kommande ångloksgenerationer. Det ställdes ut som en stor attraktion på den första stora Världsutställningen, som ägde rum i London år 1851.

Som den järnvägsnörd han är, kan inte Robert Colbeck avhålla sig från att försöka undervisa sin kollega om både förträffligheten med järnväg i största allmänhet och olika loktyper i synnerhet. Precis som jag lite då och då försöker "smuggla in" lite tågrelaterat material här på bloggen, fastän den egentligen är en ebokblogg. ;-)


Samtida bild av Lord of the Isles.

Lord of the Isles ingick i en lok-klass, som kallades Iron Duke Class. Där fanns också sedan tidigare ett ånglok med namnet Iron Duke, som gett namn åt hela klassen av lok. Åtskilliga modeller av ånglok konstruerades på den här tiden. Ingenjörerna som låg bakom var viktiga och varje tågnörd med självaktning visste förstås precis vilken ingenjör som designat vilket lok. Daniel Gooch är mannen bakom klassen Iron Duke.

Sir Daniel Gooch,
målad av Leslie Ward 1882.

Loktyperna i Iron Duke var riktiga expresslok. De snabbaste var byggda för hastigheter på upp till 133 km/h. Jag tycker det låter väldigt imponerande med tanke på att det handlar om mitten av 1800-talet och framåt.


Iron Duke

De här loken ingick järnvägsföretaget Great Western Railways fordonsflotta. Under denna tid fanns åtskilliga företag, som trafikerade olika delar av Storbritannien. Det var inte förrän efter andra världskriget som alla dessa företag till sist hade decimerats till dåvarande British Railways. Great Western Railways var kända för att låta lackera sina lok i grönt. The Flying Duthman är ytterligare ett exempel på ett "känt" lok, som ingick i Great Western Railways lokstall från slutet av 1800-talet.


The Flying Dutchman
Bild: Raphael Tuck

För mig, som lokförare, är det riktigt intressant att genom Edward Marstons bok få ta del av beskrivningarna av att mina kollegor på den tiden arbetade stående i en "hytt" utan tak. Det var snarast en slags plattform, som var deras arbetsplats och de var utsatta för väder och vind. Senare konstruerades loken med en mer skyddande "hytt", men långt in på 1900-talet arbetade man fortfarande stående. Lokförarens närmaste man var eldaren. Denne hade ett riskfyllt yrke och råkade ofta ut för till exempel brännskador. Arbetsmiljön har onekligen förändrats otroligt mycket sedan dess. När jag tittar på de här gamla svartvita bilderna kan jag verkligen föreställa mig hur det kunde sett ut då lokföraren Caleb Andrews och hans eldare Frank Pike blev utsatta för tågrån.

Hur kommer det sig att Edward Marston har velat skriva en deckarserie i järnvägsmiljö? Han är helt säkert inspirerad av sin egen far. Så här skriver Edward i dedikationen i första boken:
"In loving memory of my father, who spent his working life as an engine driver, and who instructed me in the mystery of steam locomotion."
Och hur kommer det sig att jag gör ett helt inlägg om gamla ånglok? Jo, jag har läst klart boken om Robert Colbeck och uppdaterat min recension om The Railway Detective.



Jag bara måste passa på att avsluta med denna fantastiska bild av Glenfinnan Viaduct i Skottland, trots att den inte har med The Railway Detective att göra. Denna järnvägssträcka är bland annat känd från filmerna om Harry Potter.

2 kommentarer:

  1. Hej! Milla kom med förslag om när vi skulle chatta om boken och jag la ut på min sida men tror inte du såg. Passar 25 mars/26 mars för dig?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag svarar dig i din blogg. :-)

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...