Ärligt talat tvivlar jag en liten aning på att människor utan erfarenhet av åldringsvård skulle uppskatta den här boken. Den nakna sanningen om åldrandet skildras just väldigt naket och rakt på sak av Sara. Jag är inte säker på att vem som helst klarar det.
Moa, som är bokens huvudperson, flyttar som 19-åring till Stockholm. Hennes plan är att bli skådespelerska. För att försörja sig tar hon första bästa jobb hon erbjuds. Det spelar ingen roll var det är för hon ska ju ändå inte stanna så länge. Äldreboendet Liljebacken blir hennes arbetsplats och det är en chockad Moa, som försöker lära sig alla sysslorna. Hon kan rentav känna vämjelse då hon ska ta itu med vissa uppgifter.
Men tiden går. Vi får följa Moas tankar och drömmar om teaterlivet, hennes försök att ta sig in i detsamma och inte minst hennes upplevelser på Liljebacken. Sakta men säkert anar vi en förändring i Moas inställning till sitt arbete. Hon tar till exempel egna hemliga initiativ för att ta med de äldre ut på små korta turer i omgivningen. Och hur går det egentligen när en efterlängtad provfilmning ska ske på samma gång som en liten tant har tid för fotvård? Moa har ju alldeles särskilt lovat att vara ledsagare till fotvården och sedan ta med den lilla tanten till konditori för att uppfylla hennes dröm att få äta en bakelse på kondis en sista gång i livet.
Förutom Moa, får man lära känna några av hennes arbetskamrater. Jag skulle särskilt vilja nämna Eva. Hon är den sortens hjältinna, som i det tysta gör hela omsorgsapparaten till en mycket mera mänsklig plats att vara på. Sådana som hon förtjänar mycket mer uppmärksamhet och uppskattning, inte minst i lönekuvertet.
Jag tycker att detta är en väldigt bra bok att läsa för den som är eller har varit vårdbiträde. De som saknar denna erfarenhet läser på egen risk. ;-) Men jag måste också hålla med Bokpotaten, som i sin recension menar att även ansvariga för äldrevård samt anhöriga bör läsa denna bok. Läs gärna hennes välskrivna blogginlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar