onsdag 6 december 2017

Jag fann dig

På senare tid har jag läst ett par väldigt spännande böcker. Den ena heter Jag fann dig och är skriven av Lisa Jewell. Översättningen till svenska har Sanna Hellberg gjort. Jag har tidigare läst Fågelburen av samma författare. Det var en mycket bra, gripande och tänkvärd berättelse. Redan efter läsningen av den tänkte jag att jag ville läsa mer av det Lisa Jewell skrivit. Tyvärr har det inte blivit av förrän nu.


Omslag: Anna Levahn.

Den ensamstående mamman Alice har inte haft det så lätt i livet. Nu har hon och barnen dock funnit sig ganska väl tillrätta i sitt hem vid stranden i East Yorkshire. Av och till känner sig Alice ändå ganska ensam. En dag får hon syn på en man som sitter på stranden och stirrar ut över havet. Han sitter där i timmavis – till och med när regnet börjar ösa ner. Alice går ut och tar kontakt. Det visar sig att mannen tappat minnet. Han vet inte vem han är och varför han sitter på stranden. Alice, som har ett litet gårdshus som hon då och då hyr ut, erbjuder mannen att bo ett par nätter i detta hus. I takt med att dagarna går börjar mannens minne så smått komma tillbaka. Men en känsla han har är att han kanske har begått ett mord. Kan det verkligen vara så? Alice vet inte vad hon ska tro. Hon har börjat trivas med att ha mannen i sitt hushåll, och han verkar så snäll. Kan han verkligen ha begått ett så fruktansvärt brott?

På samma gång sitter den mycket unga och nygifta Lily i sin och makens lägenhet i Surrey och väntar på att han ska komma hem. Maken har vanor som man kan ställa klockan efter. Så när han en kväll inte kommer hem från jobbet är hon säker på att något allvarligt måste ha hänt. Hennes kontakter med polisen leder dessvärre inte till så mycket inledningsvis. Men plötsligt hör de av sig och meddelar att Lilys make inte existerar – åtminstone inte under det namn han har uppgett för Lily och som står i det pass hon lämnat till polisen. Lily vet inte vad hon ska tro. Ung och nyinflyttad i landet är det inte så lätt för henne. Men hon får kontakt med en kollega till maken, och med hjälp av honom börjar hon nysta i sin makes förflutna.

Givetvis finns det en gemensam nämnare mellan den man Alice funnit på stranden och Lilys make. Exakt vad tänker jag förstås inte avslöja. Men det som undan för undan kommer fram är en riktigt otäck historia. Lisa Jewell har skrivit en mycket spännande berättelse. Ju längre in jag kom i den, desto svårare hade jag att lägga ifrån mig boken. Jag kan verkligen rekommendera denna bok till dig som gillar otäcka hemligheter.



måndag 4 december 2017

Ensam i Paris

Det publiceras en del titlar, som kategoriseras som feelgood-romaner, men som jag inte alls får någon "good feeling" av. Gemensamt för dessa berättelser, har jag kommit fram till, är att huvudpersonerna och deras vänner svär ganska mycket och använder i vissa fall ett relativt grovt språk. Även om ett sådant språkbruk är helt normalt bland somliga människor i verkliga livet, har jag märkt att jag inte vill möta ett sådant språk i böcker. Det blir oftast inte många sidor lästa i de romaner, där karaktärerna pratar så.


Omslag: Sara Acedo.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, en författare, som verkligen använder språket väl i sina feelgood-berättelser, är Jojo Moyes. Hennes böcker har jag alltid tyckt mycket om. De kan innehålla både sorg och svåra upplevelser, men också skänka en "good feeling". Hon har tyvärr inte kommit med någon ny roman på ett tag. I stället har en mycket trevlig samling korta berättelser blivit publicerad.

Ensam i Paris och andra historier är namnet på novellsamlingen. Översättningen till svenska har Helen Ljungmark gjort. Samlingen innehåller dels flera noveller och dels två kortromaner. Alla är de lika läsvärda och det går inte att favorisera någon av dem framför de andra. Men en sak är lite extra rolig. Om du har läst Jojo Moyes Sophies historia, kommer du att känna igen både Sophie och Liv i kortromanen Smekmånad i Paris. I kortromanen kommer du att möta de båda kvinnorna flera år före de händelser som utspelar sig i romanen.

Om du är som jag, och föredrar svordomsfria feelgood-berättelser, kan jag varmt rekommendera Ensam i Paris. Jojo Moyes är och förblir en riktig stjärna i genren. Hon kan konsten att framkalla en "good feeling".



måndag 27 november 2017

Årets svenska fackbok ...

... blev inte alls någon av dem jag höll tummarna för. Men biografin om Ester Brenda Nordström, Ett jävla solsken, kommer att bli väldigt spännande att läsa. Jag är mycket sugen på den, särskilt efter att ha läst Esters egen skildring av livet som piga.


Omslag: Emilie Crispin Ekström.


Fotograf: Helén Karlsson.

Grattis till Fatima Bremmer, som skrivit Ett jävla solsken!



Augustprisgalan

I kväll är det dags för Augustpriset att delas ut i de tre kategorierna Årets svenska barn- och ungdomsbok, Årets svenska fackbok och Årets svenska skönlitterära bok. Dessutom delas förstås Lilla Augustpriset ut. Läs mer om de nominerade titlarna genom denna länk.



Om du, liksom jag, inte kan vara på plats vid galan i Stockholm, kan du följa prisutdelningen här:





Ikväll klockan 17.30 är det dags! Då får jag se om någon av de båda titlar jag håller tummarna för blir pristagare. 



söndag 26 november 2017

Nära fåglar

Oj, vilken läsupplevelse jag fick av Nära fåglar! Det är en helt fantastisk bok för alla som gillar fåglar, oavsett om man har ett alldeles nyväckt (eller rentav oväckt) intresse eller är erfaren skådare. Roine Magnusson har tagit mycket fascinerande bilder och Mats Ottosson och Åsa Ottosson står bakom texten.


Omslagsbild: Roine Magnusson.

Nära fåglar handlar om många olika sorters fåglar och den innehåller väldigt många vackra och speciella bilder. Därför tänkte jag att jag nog skulle läsa ett avsnitt och kanske återkomma vid ett senare tillfälle och läsa ytterligare avsnitt. Detta för att hinna smälta all information. Men så blev det inte alls – tvärtom! Jag blev så fängslad att jag faktiskt sträckläste boken. Det är ett riktigt gott betyg!

I Nära fåglar får du inte lära dig mått på vingbredder eller andra liknande faktauppgifter. Inte heller finns samtliga arter som är möjliga att se i Sverige med. Däremot får du veta så många andra fascinerande saker, som normalt inte brukar stå i vanliga uppslagsböcker om fåglar. Det handlar om de olika arternas beteenden, hur de lever, om de har några speciella vanor och andra spännande saker. Allt detta presenteras i kärleksfulla, lättlästa texter. Extra roligt är att till varje presenterad fågel har en helt "vanlig" människa fått berätta varför just han eller hon vurmar lite extra för just den arten.

Bilderna är ett kapitel för sig. Dels finns det bilder på många fler arter än som presenteras i text. Dels är dessa bilder tagna i en mycket speciellt anpassad miljö – allt för att skrämma fåglarna så lite som möjligt, men ändå få fram deras eget rörelsemönster så väl som möjligt. I boken kan man läsa mer om hur det gick till att fotografera fåglarna. Bilderna kan man fastna vid och betrakta länge. Fåglarnas färger och fjäderdräkt framträder på ett alldeles särskilt och tydligt sätt. Texterna kompletterar och förklarar hur det kommer sig att vissa fåglars färger kan variera och skifta i olika nyanser.

Nära fåglar är verkligen en bok att återkomma till, för att om och om igen fascineras av såväl bild som text. Den inbundna versionen är en perfekt så kallad "coffee table"-bok – en bok att ha liggande framme på soffbordet så att vem som än kommer på besök kan bläddra och njuta av text och bild. Men när man vill (sträck)läsa texten är pdf-versionen att föredra, tycker jag. Både text och bild är mycket njutbara i en surfplatta. Då kommer fotografiernas färger fram riktigt fint.

Nära fåglar är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok. I morgon kväll är det dags för den stora galan, då pristagarna avslöjas. I ett tidigare inlägg skrev jag att jag håller tummarna för Hédi Fried och hennes nominerade bok Frågor jag fått om Förintelsen. Idag är jag glad att jag har två tummar, för jag vill hålla den ena för Hédis bok och den andra för Nära fåglar. ;-)



lördag 25 november 2017

Belgravia

Jag läste denna bok tidigare under hösten, eftersom den skulle diskuteras i bokcirkelchatten, som jag är med i då och då. Jag kände inte till Belgravia sedan tidigare, men lockades av beskrivningen. Författaren, Julian Fellowes, är mannen bakom den populära TV-serien Downton Abbey. Belgravia, som utspelar sig i 1800-talets London, är översatt till svenska av Pia Printz.


Omslag: Anna Levahn.

Jag blev inledningsvis lite förvirrad då jag började läsa Belgravia. Det är nämligen så att en person, som jag uppfattade som huvudperson, dör ganska tidigt. Efter bara ett kort tag dör ytterligare en person, som jag också uppfattade som huvudperson. Tala om mystisk inledning, tänkte jag. Vad skulle nu hända i resten av boken, då båda "huvudpersonerna" är döda?!

Ganska snart kunde jag dock konstatera att det går utmärkt att skapa en både spännande och gripande berättelse, trots att två viktiga människor dör redan i början. Dessa två hade nämligen sina hemligheter.

De båda döda personernas familjer lever under helt olika omständigheter; den ena familjen är mycket rik och väl ansedd i London. Den andra familjen är snarast sedd som uppkomlingar, som försöker verka både rika och snoffsiga, vilket inte ses med blida ögon bland de anrika familjerna. De två döda människorna tillhörde förstås varsin av dessa båda familjer. Men kärleken känner inga sådana gränser, som andra försöker sätta upp. Det får dock konsekvenser om man försöker bryta mot normerna och de oskrivna reglerna i dessa sammanhang. Just dessa konsekvenser blev särskilt påtagliga för den döda kvinnan och hennes familj.

Många år efter att de båda turturduvorna dött, inträffar en serie saker, som gör att de gamla, väl fördolda hemligheterna nystas upp igen. Mycket spännande, måste jag säga! De båda familjerna har mer gemensamt än de anar. Emellanåt får man också en glimt av vad som händer i det gamla London; hur man bygger och expanderar. Detta är verkligen en bok för dig som både gillar brittiska historiska miljöer och gamla familjehemligheter.




PS Jag hade tyvärr inte möjlighet att delta i bokchatten för Belgravia, men gå gärna till Millas hälsoblogg och Bokmumriken och läs vad de tyckte om boken. DS

tisdag 21 november 2017

Min mammas hemlighet

Min mammas hemlighet är en mycket välskriven, spännande och gripande bok för dig som gärna läser om familjehemligheter. Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig Nikola Scotts debutbok. Den är översatt till svenska av Ingmar Wennerberg.


Omslag: Åsa Björck.

Trots yttersta goda förutsättningar har Addie valt ett icke-akademiskt yrke, till sin mammas stora förtvivlan. Att den nu 40-åriga Addie är lycklig som konditor är inte relevant. Detta faktum är en av många orsaker till att relationen mellan mor och äldsta dottern Addie inte har varit särskilt bra under årens lopp. Åtminstone sett ur Addies ögon. Hon upplever att de båda framgångsrika yngre syskonen alltid stått högre i moderns gunst. När modern plötsligt dör i en trafikolycka står Addie utan möjlighet att reda upp relationen.

Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att Addie drar sig lite för att på lillasysterns initiativ hedra ettårsdagen av moderns bortgång. Deras far har under året dragit sig inom sitt eget skal, och den normalt så goda kontakten mellan honom och Addie är borta. Som om inte detta vore nog, står plötligt en främmande kvinna på trappan till föräldrahemmet. Hon hävdar att hon är dotter till Addies mor. När den främmande kvinnan visar upp en del dokument som bevis, inser Addie att hon själv och kvinnan skulle vara tvillingar. Om det nu är sant det som kvinnan påstår.

Addie konfronterar sin far, som dessvärre faller ihop i en hjärtattack. Med fadern på sjukhus och den främmande kvinnan i hälarna, tvingas Addie att på egen hand ta till sig information som vänder hela hennes liv upp och ner. Frågorna är många och det är svårt att finna svaren. Varför har föräldrarna ljugit om när de gifte sig? Varför har ingen berättat om Addies tvillingsyster? Varför har Addie inte fått växa upp tillsammans med denna syster?

Parallellt med att Addie och hennes tvillingsyster tillsammans söker sitt ursprung, får läsaren ta del av den unga Elizabeths dagbok. Sommaren 1958 fyller hon 17 år och då börjar hon skriva om sina upplevelser och tankar. Den sommaren innehåller den största sorg, men också stor glädje för henne. Det är en sommar som för alltid kommer att förändra hennes liv på så många sätt.

Min mammas hemlighet är så spännande att jag inte kunde låta bli att sträckläsa den. Elizabeths öde är så gripande och hemskt. Personerna och platserna i boken är fiktiva, men det värsta är att mycket av det som Elizabeth råkar ut för har hänt på riktigt. Nikola berättar i slutet av boken om bakgrunden. Berättelsen tar en oväntad vändning på ett ställe. Jag riktigt hajade till när det kom fram vem Harry egentligen var. Men jag tänker inte avslöja detaljerna om detta. ;-) Gillar du den här typen av böcker, måste du bara läsa Min mammas hemlighet. Men se till att du har gott om tid så att du kan sträckläsa om du vill – och kanske en ask pappersnäsdukar till hands.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...